Red Bull, Radio Murcia och pensionärer insmetade i lera. Eller: Vem fan släppte ut ormen i paradiset?

Veckans bästa: Att vara i Mil Palmeras!
Solskyddsfaktor: Magnus kör fortfarande med 30, jag fortsätter med 15.

Jo, vi hittade till slut till Embalse de la Pedrera. Nu kan jag berätta vad det är.
Det är en jättestor konstgjord sjö uppe i bergen.
Vattnet är så turkost att man genast misstänker att det är på konstgjord väg. Mitt i dessa mäktiga berg brer den turkosa sjön ut sig. Embalse de la Pedrera är också början på den 5 mil långa bevattningskanal som sträcker sig söderut och vattnar alla de tusentals små träd som förser oss med klementiner och apelsiner i vintertid.
Det är också den kanal vi cyklade vi för ett par dagar sedan som höll på att ta knäcken på Magnus.
Vi tog bilen så högt vi kunde och gick resten. Magnifik utsikt.
Vad som var mindre magnifikt och faktiskt inte roligt överhuvudtaget (för mig i alla fall men Magnus skrattade halvt ihjäl sig) är:

1. Vi kommer långsamt åkande på den slingriga vägen upp mot berget. Och vad fan är det jag ser som snabbt som en vessla slingrar sig över vägen? Jo, en satans orm! Finns det ormar i det här landet? Har vi aldrig sett förut. In med mungos, ormtjusare eller vad som helst! Jag gasar på i rena förskräckelsen men missar ormen i sista sekund.
Det gick rysningar genom hela kroppen. Så äckligt tycker jag att det var. Magnus tycker att jag sjåpade mig men jag är allvarligt LIVRÄDD för ormar.
Jag stampade sedan extra hårt i marken när jag var ”tvungen” att gå ut ur bilen för att klättra upp i torr terräng för att bevittna utsikten.

2. Jag (okej, jag tar på mig detta igen) envisas med att vi skall stanna bilen och gå ner för en konstgjord trappa och fram för att känna på vattnet.
Det var ju lättare sagt än gjort. Jag klättrar ner. Och vad är hela strandkanten och säkert hela botten på sjön gjord av? Jo, lera. Mjuk, kletig, grå lera. Med ett klibbigt, äckligt ljud ser jag min sko (flipflops med blommor på) sjunka ner i leran. I sista sekund lyckas jag dra mig loss och tack och lov fick jag min flipflop med mig.
Magnus står på behörigt avstånd och filmar hela incidenten och säger lagom spydigt: Ja, men klättra ut på stenen och skölj av dig då.
Vilken jävla sten? Och hur kommer jag dit? Kliver i mer lera?
Jag såg inte klok ut men kunde inte låta bli att skratta.
Lyckades till slut skölja av mig hjälpsamt. Resten sitter fast på bilens pedaler och matta.
Mina fötter var grå i en timme.



Igår, torsdag beslutade vi oss för att cykla till en liten kuststad som heter Lo Págan. Där man man gå eller cykla ut på en lång ”brygga” mot La Manga. Ja, det La Manga dit svenska fotbollslandslaget brukar åka på träningsläger.
Vi har också hört att där smörjer folk in sig med lera i tron om att den skall lindra diverse krämpor. Och visst var det så. Alla med en medelålder av 85 stod i det grunda vattnet i Mar Menor och kletade in armbågar, knän, ansikten och en del hela kroppen med lera. Och då menar jag verkligen hela kroppen. Allt var svart utom två vita ringar runt ögonen. Såg hur kusligt ut som helst!
För att inte tala om hur illa det luktade. Rutten fis. Ungefär. Urk.
Vi cyklade ut på ”bryggan”, den är säkert runt 3 km och tillbaka. Överallt var små, skrynkliga personer ikletade i lera. Fascinerande. Och dom verkar tro på att skiten fungerar!
Någon av oss var ju till slut tvungen att prova. Magnus. Han kletade lite på knät. En äldre dam informerade honom snällt att den bästa leran finns lite längre ut. Den skall inte vara sådär klumpig som den leran som nu stelnade fast på Magnus håriga ben.
Nähä. Nja, vi provade ändå med den klumpiga lera.
Benet ramlade inte av, vilket i sig var en lättnad men inte märkte Magnus någon skillnad direkt.

På kvällen går vi ner en sväng till Vaiven och tar en öl. Magnus lär mig teckenspråk och jag kan nu säga:
”Jag heter Linda.”
”Jag heter Linda och är en snygg, sexig kvinna.”
Verkligen användbara fraser…

Idag har det varit rejäl ruljans vid stranden. Radio Murcia hade satt upp ett jättetält och direktsände från vår strand i Mil Palmers.
Dom delade ut islatte, fruktjuice och gratis persikor. Gissa om alla gamla tanter slogs längs fram för att få med sig gratis frukt hem. Herregud…

En sprillans ny bar/restaurang har också öppnat.
På taket är nu utebaren klar och det ser ut som om marknadsavdelningen på Red Bull har spytt där uppe. Parasoll, ståbord, stolar och allt, allt var Red Bull.
Claes kommer att älska det stället.

Imorgon kommer dom. Lotta och Claes. Vi hämtar dom i Alicante vid 23.00.
Nu blir det en sväng ner på negerstigen (lovar igen att jag återkommer om det)
Jag skall köpa den gröna kjolen! Jippi!!

Ha det bra!
Kram på er från Magnus och Linda.

Ps. Idag hade jag den blommiga bikinin från Lindex på stranden. Och jag var den enda! Ds.