Imorse fick jag ett rejält uppvaknande.
Jag stod inne i badrummet och fixade håret, Magnus hade gått till bussen och Tuva strosade runt i vardagsrummet.
Helt plötsligt börjar larmet på vår bil tjuta.
Jag springer igenom köket, ut i tvättstugan, rycker åt mig extranyckeln som sitter på väggen och slänger upp dörren. Hjälp vad det låter!
Riktar nyckeln mot bilen och klickar till. Bilen tystnar.
Förlåt alla grannar. Det annars så tysta villaområdet fick en tjutande start på dagen...
När jag skall stänga dörren för att återgå till lugnet börjar bildj.. att tjuta igen!
Va fan!?
Jag rusar ut i t-shirt, pyjamasbyxor och tofflor.
Riktar nyckeln igen mot bilen och klick, den slutar tjuta.
Klick, det börjar tjuta igen.
Nä, vad är det som händer??
Klick, och det slutar tjuta.
Medan jag hunnit fundera på hur jag skall ringa och avboka alla mina möten för att sedan ta med bilen ner till Bilia och fixa larmet så lägger den av igen och blir tyst.
Jag ber en bön och går in.
Inne i vardagsrummet ser jag Tuva stå och hänga lite nonchalant vid vardagsrumsbordet och tittar på tv.
Hon har inte brytt sig ett dugg att det tjuter och mamma som rusar ut i pyjamas.
Helt plötsligt får jag se. Under hennes fot ligger den andra bilnyckeln!
Det är alltså Tuva som oavsiktligt startat igång larmet.
Hon öppnade bilen, jag stängde, hon öppnade och jag stängde.
Inte undra på att bilen fick tilt.
Jag kände mig helt förstörd och gick till dagis med huvudvärk.
På vägen möter jag mamma och berättar om hela fadäsen.
Mamma tokskrattar.
Det gör jag också.
Nu.
Vi har nu fått vår elräkning för februari.
Summan var inte ens hälften av det vi hade befarat.
Nu kan vi känna oss lugna och tända lamporna igen.
