Höstliga klädbekymmer

När är det egenligen dags för att ta på sig dunjackan?
Så här i växlingen sommar/höst/vinter (en väldigt diffus årstid som efterföljer en brittsommar) är det sannerligen inte lätt att veta vad man skall ta på sig.
Ena morgonen är det 12 grader när man vaknar, igår var det 5 grader.
Vad är gränsen för dunjacka? Nära 0 eller minusgrader va?
Och inte är det ett dugg lättare att ta en titt på sina medresenärer på 4:an på morgonen.
Imorse kom först en kille på med stooor beige dunjacka.
Vid nästa station såg jag en kvinna med jeans och barfota i birkenstock?!
Senast förra veckan en person i shorts och flipflops vid Zinkenstam..

Å andra sidan är det ju modernt med shorts nu..
Med strumpbyxor till förstås men är det konstigt att man inte vet om det är sommar, höst eller vinter?!

Nja, dunjackan får nog hänga i garderobens mörker ett tag till.
Har ni förresten tänkt på vad konstigt det känns att ta på sig dunjackan för första gången på säsongen?
Det känns som "vad skall den där jackan ta vägen med mig liksom"..
Man blir klumpig och hur stor som helst!

Sen skall vi väl slå ett slag för det här skoshoppandet igen..
Ja, självklart har jag investerat i två par nya stövlar inför hösten.
Magnus han bara suckar, tittar på mig och säger:

- Men Linda, du har ju ett par precis likadana sådana där stövlar..

Män och stövlar.
Dom ser helt enkelt inte skillnaden.
Man måste ha stövlar med höga klackar, låga klackar, bruna, svarta, svarta med spänne, spetsiga och runda tår.
Så enkelt är det bara.
Inga stövlar är lika.
Och alla stövlar har ju olika användningsområden också.
Till kjol, jeansen utanför och jeansen instoppade. Olika stilar - olika stövlar!

Magnus köpte också ett par nya fina (bruna) skor.
Nu måste jag köpa ett till par skoblock till honom för han är så noga med det..!? =)

En kväll på stan..

Samantha om New York i Sex and the City:

- Oh honey, you can´t swing a Fendi-bag without knocking down five loosers!

Okej, jag har ingen äkta Fendiväska (en kopia från negerstigen) men det är inte helt osant om Stockholm en fredagkväll.
I fredags skulle jag och Charlotta träffa en vän/samarbetspartner för en after work på stan.
Taxi från Globen till O´Learys på Kungsholmen där vi trodde/fått för oss att vi skulle träffa Ylva.
Ylva jobbar på O´Learys huvudkontor. Hur kunde vi någonsin tro att hon ville att vi skulle träffas på O´Learys efter jobbet en fredag??
Allt vi kom ihåg "for sure" var att hon hade sagt "Kungsholmen".
Ähum... det finns en ny restaurang på Norr Mälarstrand som heter "Kungsholmen" i regi av Melker (kändiskocken ni vet)
Såklart var det där vi skulle träffas.
Jag och Charlotta börjar traska. Stockholm är stort, ibland är det bättre med taxi än apostlahästarna..
På Kungsholmen kostar en hamburgare 185 kr. Fråga mig inte vad det var på den hamburgaren för vi bestämde direkt att dra vidare till ett annat ställe och äta.
PA&Co. Okej.
1. Jag bara bor här i Stockholm, jag visste inte vad PA&Co låg..
2. Tur att man var ute med en fd servitris och en böna från Norrtälje som har mycket bättre koll än vad jag har.

Ingen taxi vid "Kungsholmen" så det blev åter apostlahästarna upp till Hantverkargatan där vi kunde hoppa på buss nr 3 som kunde ta oss till Sheraton där vi bestämde oss för att hälsa på en polare till Ylva på Naglo och ta ett glas vin.
Ett glas vin på Nalgo och sedan vidare mot PA&CO som ligger på Riddargatan. Där var det knökfullt kan man säga. Inte en chans att vi skulle få någon mat där inte.
Ok, vidare ner mot Stureplan. Sturehof då? Hur billigt är det där? Tänk inte, vi var så hungriga.
Väntetid 40 minuter. Nej tack. Vidare.
Hotell Anglais? Vi provar. Kö. Hovmästaren är dessutom mer intresserad av att krama på någon tjejkompis så vi drar vidare igen.
Inte EAST, jag tycker inte om deras mat.
Okej, Prinsen då?
Vi går in. Hovmästaren eller vad nu han var frågar med snorkig röst:
- Har ni bokat bord?
- Nej, det har vi inte.
- Nä, men då kan ni känna er blåsta!
Va fan? Är det så man säger till sina gäster?
Inte tänker jag då sätta min fot på den restaurangen igen direkt.
Verkar stört omöjligt att hitta något att äta i Stockholms innerstad men till slut hamnar vi på KB på Smålandsgatan.
Vi lägger all ilska åt sidan och fråga snällt om de kan hjälp oss med ett bord för vi är såå hungriga. Det verkar inte bita på den snorkiga servitrisen men en man som står vid ingången vi inte kunde placera vilken roll han hade hjälper oss.
Vi får tydligen "ett av deras finaste bord".
Menyn är också lika fin.
Jag fastnar för en rätt på "barnmenyn". Jag frågar snällt:
- Kan jag få ta en rätt från barnmenyn fast jag är 30 år?
Hon tittar på mig som om jag vore världens idiot och säger med snorkig, pipig röst:
- Jag skall undersöka i köket..
Ni kan ju gissa om jag fick det eller inte. INTE.
Nåja, maten var bra och vi fick till slut en ny servitris som var mycket trevlig.

Stockholm är en underlig stad. Ibland så helt fantastisk och ibland så urbota jobbig!!