Längs Söder Mälarstrand var det proppat med folk som ville bevittna detta. Vi också förstås.
Dagen till ära var Magnus kusin Thomas på besök med fru Merav och Tuvas kusin Oliver.
Vi bänkade oss i skuggan under ett träd brevid en grupp människor som tagit det på största allvar att hålla igång en hejarklack. Vet inte om de kände någon som sprang men hejade på ordentligt gjorde dom iallafall.
Dom skrek: Kom igen! Heja! Kämpa upp för backen!
Jag funderade på vad som skulle hända om man ställde sig längst fram och skrek: Kom igen, nu är det bara 3 mil kvar!
Och helt fantastiskt är det faktiskt med dessa människor som ställer upp i Stockholm Marathon och när de passerar 1 mil är de så trötta så de hasar sig fram.
Vad är grejen då med Marathon? Är det bara för att man skall ha gjort det och så spelar det ingen roll om man dukar under på kuppen? Förmodligen var det en hel del av de personer som blev varvade som antingen bröt eller blev avplockade av någon av de antal läkare som är utplacerade längs banan.
Men, de kan åtminstone säga att de ställde upp i Stockholm Marathon 2008. Det är mer än vad vi kan säga.
Efter Marathon blev det såklart Därmedpasta som familjen Nilsson längtat efter så länge.
Sysslingarna Oliver och Tuva.
1 kommentar:
Tack för senast! Så kul vi hade och så roligt det var att få träffa lilla Tuva. Nästa gång blir det middag hos oss i Uppsala. Puss och kram!
Skicka en kommentar