Slagsmål

Det både ser ut så och känns som det.
Hela kroppen är mörbultad.
Ett blåmärke stort som sahara och en fläskläpp som inte riktigt har gett med sig.
Vad hände egentligen igår medan jag sov?
Anonyma tips kan skickas till min mail.
Tack.

Slarvsylta

Gjorde något jag inte skulle ha gjort idag.
Tänkte jag skulle ändra url:en till min blogg.
Då blev allt fel.
Inlägget syns inte och kommentarer försvann.
För den stackare som fortfarande använder webbläsaren explorer kan man inte se något alls.
I Firefox och Safari verkar den dock vara mer samarbetsvillig.
Vet ni hur svårt det är att kontakta någon slags support?
Verkar inte ens finnas någon support.
Google i ett nötskal.

Det blev slarvsylta av bloggen.
Precis som det blev av mitt bröst idag.
Tänkte jag skulle lätta på bandaget och kika lite.
Skulle jag inte ha gjort.

Men det blir väl bättre hoppas jag...

Att vakna ur en narkos med en fläskläpp


7 veckor har gått sedan jag upptäckte knölen i mitt bröst.
Efter mammografi, ultraljud och två biopsier kunde onkologen ge besked om att det var en sk Papillom. En ofarlig liten tumör. Men som måste opereras bort så den inte börjar växa och blir farlig.

Idag den 17 december var det dags för operation.
Jag var första patient ut för morgonen.
Bra.
Nyvässade knivar och morgonpigg personal.
Väl?

Hade fått instruktioner om att vara på plats på avdelningen för dagkirurgi kl 07.15.
I korridoren utanför hade redan flera morgonpigga, lite nervösa patienter samlats.
Väl inne i väntrummet blev förvirringen total för många.
Men inte för mig.
Andra gången på den avdelningen så som den projektledare jag är hjälpte jag alla att komma till rätt plats.
Byta om. Vit lång skjorta, strumpor, blå plastskydd på fötterna och en mörkblå operationsrock.
Allt femton nummer för stort och lite halvtrasigt.
Min sjukhusskjorta (som skulle ha öppningen i ryggen) gick inte att stänga. Tack o lov för att man fick behålla underbyxorna på så man slapp svassa runt i korridoren med rumpan bar under den lite genomskinliga operationsrocken.
Dr Meldahl som skall operera mig kommer med en penna och markerar vart hon skall skära. Ett litet, litet streck.
Kl 07.30 Får 3 alvedon och ytterligare en smärtstillande tablett och upprepa personnumret för femte gången.
Kl 07.50 En narkossköterska, Stefan kommer förbi och ställer några frågor. Han bryter på vad jag tror är ryska och pratar väldigt tyst så det är lite svårt att höra vad han säger.
Vid ett tillfälle tror jag att han frågar mig om alla mina tänder sitter fast.
Ja, svarar jag, lite osäkert.
När han sen ber mig att gapa förstår jag att jag har hört rätt.
Stefan rullar iväg med mig mot operationsavdelningen.
Vid dörren stannar vi och jag får ta på mig en mössa och samla ihop håret i den.
Rullas in och i korridoren råder febril aktivitet, en massa kirurger och sköterskor huller om buller på väg till något att skära i.
Jag rullas in på operationssalen och får hoppa upp på den lilla britsen i mitten. I taket ovanför är stora fönster med en läktare där läkarstudenter tillåts sitta och titta.
Kan inte låta bli att tänka på Greys Anatomy och ler för mig själv.
Idag är det dock ingen som skall titta på.
Kl 08.10 Stefan sätter en infart i min högra arm och får sällskap av en narkosläkare med ett namn jag inte uppfattade och även han bryter på ett språk jag inte kan gissa mig till och förstår bara att han säger att han är här för att hjälpa Stefan med min narkos.
Jag får tre elektroder fastsatta på kroppen för EKG.
Sen vill Stefan att jag skall prova en mask för att se om den passar. En sådan där gummimask som man andas in lustgas i.
När han konstaterat att den passar och tar bort den börjar hela rummet snurra och jag vill minnas att jag säger: Vad var det i masken? Det känns som jag skall svimma!
Stefan säger lugnt att det kanske var något på masken och så säger han att nu skall vi sätta igång.
Han placerar masken på mitt ansikte ännu en gång, säger att det är bara syrgas och ber mig ta ett par djupa andetag. Nu förstår jag att de skall söva mig. Jag kämpar för att hålla mig vaken. Förstår inte varför, jag bara gör det. Någon slags försvarsmekanism kanske? Lönlöst.
Allt blir svart.
Kl 09.30. Det första jag minns är att när jag vaknar upp ur narkosen frågar jag vart min bok är. Jag hade med mig en bok . Panik. Vart är min bok? Min Keplerpocket från Pressbyrån! Som om den vore gjord av guld..
Sköterskan tittar lugnt på mig och säger att den ligger under kudden.
Va?
Jag ligger i sängen igen på väg tillbaka till avdelningen.
Hur kom jag från britsen tillbaka till den säng de nu rullar mig i? Gick jag? Bar de mig?
Kommer inte ihåg.
Helt plötsligt väller ett minne över mig att jag drömt en jättejobbig dröm, jag har kämpat för något, skrikit och tårarna bara sprutar. Jag kan inte sluta gråta.
Har jag drömt eller hört något på väg upp ur narkosen? Jag vet inte vad som är på riktigt och inte.
Tycker det är lite pinsamt men det går inte att sluta. Stora krokodiltårar rinner nerför mina kinder som den gulliga sköterskan torkar bort.
Sen börjar jag frysa. Jag fryser så hela sängen skakar. De springer efter täcken, härligt uppvärmda täcken men jag skakar ändå. Får kämpa för att lugna ner mig, försöka slappna av.
När jag till slut får läget någorlunda under kontroll kommer sköterskan och frågar om jag vill ha lite saft.
När jag skall svara henne känner jag plötsligt något konstigt.
Vad har hänt med min underläpp? Den är alldeles bortdomnad och svullen.
Sköterskan kommer tillbaka när jag viftar och pekar.
Jodå, säger hon, du har en liten fläskläpp där.
Va? Hur fick jag den?
Sköterskan förklarar att jag haft en slang i munnen och den har förmodligen suttit så hårt så min läpp har kommit i kläm lite.
Sen tittar hon på mig, ler och säger: Eller så kanske du fick lite Restylane när de ändå höll på?
Jag skrattar och säger: Ja, kanske, men det hade ju varit schysst om jag fått på båda sidor och i överläppen också då.
Efter en stund när yrseln lagt sig och jag känner mig ok får jag gå upp för att äta en smörgås och dricka en kopp kaffe.
Kaffet är av värsta sorten, pulverkaffe från automat och mjölk i sådana där trekantiga saker med 10 år hållbarhet. Typ.
Blä.
I väntrummet trängs jag med två unga tjejer som båda två har opererat vänster hand. Sköterskorna blandar ihop dem hela tiden och förvirringen är total.
Till höger om mig sitter en 50-årig kvinna och väntar på att få komma in på avdelningen. Hon har de längsta naglar jag sett och båda sina armar tatuerade. Ser ut som flera varv med taggtråd virade runt båda armarna.
Blir problem när de skall ge henne dropp.
Till slut hittar de en liten fläck på handen som inte är tatuerad där de kan sätta infarten på henne.
Hon ser cool ut. Men lite läskig också med de där naglarna och tatueringarna.
Blir lite nyfiken på historien bakom taggtråden men vågar inte fråga.
En av de handopererade tjejerna börjar plötsligt högljutt berätta om alla hon har slagit på käften och jag kryper ner lite extra under mitt täcke.

Efter att ha vilat en stund och konstaterat att mitt bröst faktiskt sitter kvar under det stora bandaget får jag bli fri från infarten, sätta på mig mina egna kläder och åka hem.

7 veckor från upptäckt till borttagning.
Kan inte annat än vara glad över den sjukvård vi har.

Nu skall jag vila.




Årets julbak

Deltagare: Maria, Lena, Monica, Linda och Tuva.
Clara var trött och tyckte kl 10 var på tok för tidigt.

Herregud vad det jäste. Saffranbulltårta någon?