Underbart jobbigt

Tillbaka i bunkern. Efter en hel dag med Magnus och Tuva är jag laddad med ny energi och samtidigt helt slut. Min kropp orkar verkligen ingenting.
Ytterligare en baksida av denna sjukdom. Den syns inte på utsidan. Alla vi tjejer vet ju att med lite smink kan man trolla bort ganska mycket av trötthet och glåmighet så om någon ser mig med lite rosiga kinder tänker man säkert "vaddå, hon ser ju inte sjuk ut". Möjligtvis kan man tycka jag ser lite tanig ut för tillfället men det kan man bli utan att vara sjuk.
Men vad man då inte tänker på är att varje steg jag tar, varje sak jag lyfter är helt plötsligt 100 gånger tyngre. Man blir så arg på sin kropp.
Bara att gå från vår port upp till bilen i uppförsbacke tog helt musten ur mig.
Och jag som springer Midnattsloppet på 55 minuter. Det går liksom inte ihop.

Nåja, underbart var det iallafall att vara hemma. Jag myste med att sätta på en tvättmaskin, öppna post, plocka lite och skrubba diskbänken.
Magnus suckade. Jag sa till honom att han skulle vara tyst. Jag njöt.

Imorgon skall vi tillbringa dagen hos familjen i Åkersberga som fixar med mat och barnpassning. Jag längtar!