Dyra droppar

Idag gick Arlanda Express igenom mitt rum här på 92:an. Åtminstone kändes det så.
Tack och lov att min syster kom hit imorse för att bevittna det som hände för jag tror jag i chocktillstånd inte kunnat komma ihåg något annars.
1. Ronden kl 10.30. Okej, beslut om operation taget av patient. Det blir absolut den här veckan. Ingen idé att vänta.
2. Kirurgerna kommer in kl 11.00. 2 st. Jan-Erik i spetsen med Fredrik i hasorna. Jag känner mig coollugn, frågar om de vässat knivarna och vill såklart veta när jag nu skall göras klar.
Då händer något så totalt oväntat. Jan-Erik tar kommandot, pekar med hela handen och talar om att här skall minsann ingen buk öppnas upp och varför har jag inte redan fått påbörjat försök med Remicade?
Jag och min syster sitter som två frågetecken, ser Jan-Erik stega ut i korridoren och säger: Nu ser ni till att 3:an direkt påbörjar sin första dos Remicade!
Inom loppet av en timme var jag uppkopplad till denna lilla inrättning och kunde under två timmar se den extremt dyra vätskan rinna rätt in i min ven med hopp om att detta kanske är det som fungerar.
Min klippa Susanne tittar på mig så stolt och har nästan tårar i ögonen. Jag kommer aldrig kunna tacka henne nog för allt hon gjort för mig de senaste dagarna. Änglar finns!

Nu sitter jag här återigen i min ensamhet och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad som egentligen hände idag.
Jag vågar inte känna efter hur jag mår. Vill bara vara. Är lycklig så länge smärtan håller sig på avstånd. Är hungrig men vågar inte äta. Vill inte reta tarmen.
Snart får jag iallafall mina 1000 kcal i Kabivendroppet. Kanske stillar den värsta hungern men guuud vad jag längtar efter en hamburgare.
Jag är fullt medveten om att operationen fortfarande lurar runt hörnan men idag tände någon ett litet ljus för mig i fönstret. Det är jag så tacksam för!