Min tarm och jag

Inlagd på Danderyds sjukhus en fredagkväll och veta att man inte kommer få åka hem förrän en ny vecka tar vid. Finns det något mer deprimerande?
Nej, just nu tror jag inte det. Jag är tillbaka i gänget på avd 92.
Och det finns absolut inget som är mer slitande för hjärtat än att vinka sin familj adjö vid dörren för att sen genast börja räkna timmarna tills de kommer tillbaka igen.
Mina tarmar ställer till ett helvete för mig igen. Som extra krydda den här gången blev det till och med hot om operation från en läkare som numera går under namnet ”Gestapo”.
Kom hit i tisdags. Nu är det fredag. Tarmarna är fortfarande kvar och jag har gett mig fan på att de skall vara kvar när jag blir utskriven nästa vecka.
Kirurgerna som var och besökte mig idag kan stoppa ner sina knivar. Här skall det inte skäras något inte.
Något annat som även händer en fredagskväll här på avd 92 är att farten slår ner. Radikalt. Antalet Crocs (som numera alla sköterskor har) minskar till minimalt antal i korridoren, pladdret försvinner, tjejerna går ner till Pressbyrån för att köpa helggodiset, smiter in i personalrummet och man undrar om de kommer ihåg att jag ligger här i mitt rum. Undrar. Undrar hela tiden om ingen skall komma in för att fråga hur jag mår och om jag inte har lust att åka hem. Vet ju att jag inte får det men undra kan man väl få?
Men jag har ju eget rum. Få förunnat. Med TV. Får väl inte klaga för högljutt inför de andra skröplen som häckar ute i dagrummet.
På min högerarm har en av mina favoritsköterskor Susanne åstadkommit en stor svart ring, skrivit datum och tid.
Nej, det är inte en ny tatuering. Inte heller någon slags invigningsrit.
Det är ett tuberkulostest. Hoppas jag inte har det också.
I vänster hand sitter en infart där jag varje dag får två höga doser kortison men som lite extra kul fick jag även morfin och lugnande imorse inför undersökningen.
Kände mig riktigt lullig och fin.
Dom sticker mig i armar och fingrar två gånger om dagen. Känner mig som en nåldyna. Är rätt att det skall börja skvala ur alla hål om jag dricker för mycket vatten!

Nu är klockan 18.15.
Har varit ensam snart en halvtimme.
Rastlösheten kryper på.
Men mitt i allt elände betyder rastlösheten att kortisonet äntligen verkar göra bot.
Jag kutar gärna amok här i korridoren. Bara det betyder att jag snart får åka hem till min familj!