Dagen efter

Igår var en sån där dag när bara allt blev tokigt.

Det började när jag kom till dagis, råkade kalla lilla Meison för Sonia och fick en underlig, förvirrad blick från hennes mamma.
Jag fattade ingenting utan pratade glatt på .
På väg hem slog bomben ner och jag skämdes som bara den.

Kl 13.00 var det dags för besök hos reumatologen på Huddinge sjukhus. Huddinge är ett jäkligt stort sjukhus..
Tack vare lite professionell hjälp från Jossan som jobbat på Huddinge fixade jag resan med pendeltåget till Flemingsberg och följde strömmen mot sjuhuset. Hittade rätt till slut i alla långa korridorer.
Jag vet inte varför men jag hade en bild av att en reumatolog är en äldre man med lite gråsprängt skägg och kulmage.
När jag sitter i väntrummet kommer en attraktiv kille (karl?) i 35-årsålden gående.
Inte kan det väl vara han tänker jag i samma sekund han säger: Linda Clarenbring?
Hjälp.
Vaddå? Är det han som är dr Christoffer?
Är han inte för ung?
Är han kanske student och skall vara med vid mitt besök?
No. Han är läkaren jag skall träffa och han visar in mig på rummet.
Vi pratar om varför jag är där och hur jag mår.
Hela tiden tänker jag bara: Han skall väl inte undersöka mig.
Efter en stund säger han: Jaha, då kan du ta av dig tröjan, byxorna och skorna.
Oh no...
Sen skulle han klämma, vrida och bända.
Det enda jag tänkte på var: Tur att jag tog mina nya underbyxor, hjälp jag har inte rakat benen och varför måste han klämma på mina svettiga fötter (som dessutom hade omålade tånaglar)...
Töntigt.
Herregud, han är läkare. Han har säkert varit med om värre.
Hoppas jag.
När jag sen höll på att spilla ut mitt urinprov i korridoren kände jag att nej nu vill jag härifrån tack.
Kutade till pendeltåget.
Vid södra station hoppar jag på 4:an för att åka till Tuvas dagis.
Sätet brevid mig är bortplockat av någon anledning.
Jag pratar med Lotta i telefon och glömmer lite av mig att jag faktiskt skall kliva av.
Reser mig hastigt när bussen stannar vid Varvsgatan och skall ta stöd av sätet som inte finns där.
Pang.
Väskan flyger och jag ramlar ihop i en liten hög på golvet i bussen.
Alla glor.
Jag börjar skratta hysteriskt och kastar mig av bussen.
Nu får det vara nog.
Skrattar hela vägen till dagis, går hem och tänker: Nu går jag inte ut mer idag.

På kvällen kommer Maria över på middag.
Vi skrattar åt dårarna som söker till Idol och jag tänker att jaja, bättre att ramla på bussen än göra bort sig för hela svenska folket...