Mil Palmeras - our summerlife

Vi är här.
Det är sommar igen.
Och det är Mil Palmeras.
Allt gick i rekordfart.
Till Benstocken, parkera, på bussen, in på terminal 2, checka in.
Till och med säkerhetskontrollen hade de bra fart på.
Men jag undrar fortfarande hur det gick för den där familjen som kom gående i kön till säkerhetskontrollen med sina resväskor med sig?
Du, ursäkta men ska inte dom där checkas in först?
Hm, alla reser vi på olika sätt.
Rutinerade blandat med förstagångsresenärer.
Kan sluta precis hur som helst.
Norweigan taxar ut som vanligt exakt på angiven tidpunkt.
Precis som det börjar regna. Vi somnar alla tre med vetskap om att 30 graders värme väntar.

Landar på nya terminalen. Nytt, stort och väskorna kommer på det gigantiska bandet efter 15 minuter.
Vi anser att vi "reser lätt" när vi inte har Tuvas vagn med oss.
Ner till Centauro för att hämta hyrbilen. Det är lång kö och Tuva blir bajsnödig. Topp.
Efter att ha köat bakom 5 förstagångshyrare (som måste fråga om allt) och ett par som ville ha detaljerad beskrivning om hur man kör till Valencia (varför flyger man då till Alicante??) så är det äntligen vår tur.
Vi blir uppgraderade till en sprillans VW som vi efter lite trixande hittar i det nya garaget efter att ha tagit hissen ner en våning, gått över en bro och sen åkt nästa hiss upp en våning.
Ut på AP7 och efter en dryg timme sitter vi på balkongen med Lena, Clara, nygjord kycklingsallad och en kall öl.
Snabb sväng ner till stranden. Konstaterar att det fortfarande ser ut som det alltid har gjort men se nu är restaurangen nere vid stranden åter öppen efter att ha varit stängt i 5 år.
Och takterassen har de öppnat igen!
Sedvanligt tar vi oss en Tinto Verano på eftermiddagen. 1 liter var typ.
Och på kvällen en Campera på Passarela.
Något annat fungerar inte.

På måndagen avlöper inte stranddagen exakt som den brukar.
Helt plötsligt blir det fart på livräddarna.
Clara kommer upp och säger att det troligtvis ligger någon i vattnet som kanske har drunknat.
Och så är det.
Livräddarna hämtar mannen med sin vattenscooter. 2 ambulanser, polisen och guardia civil kommer i omgångar. Det spärras av.
Vi sitter en bit bort och bevittnar.
Ni som kommer ihåg så har jag och Magnus varit med om detta en gång förut på Alcudia 2004.
Då på ännu närmare håll. Jag hjälpte då till att bära in honom och upp på stranden medan Magnus larmade.
Han i vattnet hette Gary. Det glömmer jag aldrig. Han klarade sig inte.
Det gjorde inte denna man heller trots en enorm insats.
Till allas vår förvåning fick vi dagen efter höra att frun tillsammans med en bekant fått sitta med sin döde man som svepts in i en foliefilt i över en timme innan de kom med en bår och hämtade honom.
Så oerhört tragiskt.
På kvällen lättar vi upp stämningen hos Volker unt Liz.

Igår avlöpte dagen som vanligt. Ja, jag brände mig lite. Inget ovanligt det heller dag 2.
Vi har våra rutiner efter 28 år.
Marknaden på kvällen är tillbaka efter ett tillfälligt avbrott men har minskats och flyttats något åt vänster.
Vi går en sväng i hettan innan jag och Lena lämnar Magnus vid spisen för att göra carbonara medan vi handlar.
Skräckfilmskväll. Insidious.
Clara och Lena kurar i soffan bakom varsin kudde, skriker. Jag och Magnus skrockar.
När vi skall gå och lägga oss blir det full rulle.
Magnus kan såklart inte låta bli att skrämma Clara som rusar som en dåre in i lilla sovrummet.
Efter en stund lyfter jag på ögonlocket när folk kommer rusande ut ur lilla sovrummet igen med Lena i täten viftandes med flugsmällan.
Kackerlacka.
Tror klockan hade passerat 01.30 innan ett någorlunda lugn lade sig över Vikingo 83.

Lena och Clara har några dagar kvar.
De kör på bara 17 dagar detta år.
Undrar om det är därför Lena läser två böcker samtidigt? En pocket och en ljudbok.
Blir det inte rörigt liksom? Kanske inte.

Idag kändes det som om någon stod med en stor hårtork och blåste på oss med på stranden.
Otroligt hett.
Och när man är lite bränd är det på gränsen till jäkligt jobbigt.
Vid 14.30 gav jag, Magnus och Tuva upp för att gå hem och duscha och istället ta bilen till Cartagena för att köpa den där adaptern man måste ha för att få vår TV och min Mac att lira ihop.
En snabb sväng in på Jysk för att kolla potentiella nya stolar till balkongen.
Man kan inte sitta som en korv och äta korv.
Ikväll blir det något nytt. Ett helt oprövat kort.
En restaurang på väg in mot San Pedro, La Casa del Reloj.
Fick fina betyg i senaste Bullentinen, Costa Blanca guiden 2011.
Men innan vi åker hinner jag möblera om lite.

Hasta luego!