Resa ensam

Det här med att resa ensam. Till USA.

Och med e-ticket.

Jag har alltid var en pappersperson. Ni vet, en sån där som alltid skriver ut allt. Biljetter, bekräftelser, kvitton och annat. Och skriver i pappersalmanacka. Med bläck.

Så det här med e-ticket är lite jobbigt.

Jag kommer ihåg på den tiden då man flög med Royal Tours till Spanien. 

Då fick man biljetterna hem i ett tjockt kuvert. Och en taxfreekatalog så man kunde i god tid kika på allt man gärna ville köpa men inte behövde.

Jag bokade min biljetter till Los Angeles på KLM. Som för övrigt har en riktigt bra bokningssajt där det är enkelt att ta sig igenom alla steg.

Men biljetten. De gick inte att skriva ut!

Okej då. Jag får väl köra med teknik då.

För säkerhetsskull skrev jag upp allt i min anteckningsbok. Datum, tider och flighter.

24 timmar innan avresa kom ett mail. Nu kan du checka in online.

Åh, perfekt. Topp. Då får jag ju ut biljetten! Och det spar tid på flygplatsen.

På Arlanda gick allt perfekt. På Schiphol tog det stopp.

Jag kommer som alla andra gående mot gatten där planet som skall ta mig till Detroit står.

När jag kommer fram tar de mig direkt åt sidan och placerar mig vid ett bord och börjar ställa en massa frågor. 

Reser jag ensam?

Skall jag till LA?

Exakt vad ska jag göra där?

Vem skall jag bo hos?

Hur länge har jag känt de personerna jag skall bo hos?

Har jag packat allt bagage själv?

Med hjärtat i halsgropen svarar jag så lugnt jag kan på alla frågor.

Sen kommer det.

Han vill se min återresebiljett. För jag har ju bara checkat in enkel resa.

Va? Jag har checkat in till Los Angeles men jag kan ju inte checka in ännu till resan hem?!

Jag förklarar. E-ticket. Biljetten ligger i min dator! Svär inombords att det inte gick att skriva ut.

Knappar febrilt på min iPhone för att hitta bekräftelsen.

Som tur är har jag precis innan hittat ett gratis wifi som gäller i 30 minuter.

Under tiden går vakten till sina kollegor och får bekräftat att jag har en återresa bokad till den 10/10.

När han kommer tillbaka har jag hittat min jag med. 

Tar genast en skärmdump på den. Lämnar inget åt slumpen.

Sen fortsätter han.

Har jag varit på semester nyligen?

Jag stammar fram att jag för två veckor sedan varit i Amsterdam och Amersfoort och hälsat på vänner.

Men varför är du så brun då frågar han anklagande.

Öh, från Spanien i somras får jag fram.

Jaha! Ja, det klär dig säger han och får fram ett leende innan han hälsar mig välkommen ombord.

Herregud. Jag var helt slut när jag äntligen kom ombord.

8 timmar att oroa mig för nästa moment.

Immigration i Detroit.

Men det gick bra. Ingen kö alls och jag hälsades med ett leende välkommen till USA.

Men efter att ha frågat typ 100 frågor då förstås...

Väl framme i Los Angeles kom väskan snabbt på bandet och min bokade shuttle körde mig utan problem hem till Maria och Kamran som väntade med god plockmat och champagne.